Strung Out Again

Jag skriver allt mer sällan här. En del beror på att jag inte har någon tillgång till dator, att jag skriver på min egen blogg och att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva här. Kärlek och killar. Två saker jag är ganska kass på men gillar att ha åsikter om ändå. Det svåra bli när vänner gör slut med sin tjej/kille. Ledsna och undrar vad de ska göra. Ja, vad fan ska de göra? Jag har ingen aning. Jag brukar tipsa om att ha något att göra hela tiden så att man inte tänker på det. sedan kommer jag på att det är så jag göra varje gång något blir svårt och att det inte är så bra. "Julia, även småproblem ska man tala om!" - jaja, jag vet. Jag brukar ofta få ta tillbaka mina råd, och försöka komma på nya. Men jag gillar att lyssna och försöka se saken på olika sätt. Ibland funkar det bra, ibland går det bara inte!

/Julia

på mottagning hos Dr. Löwe

Patient: "Jag undrar vad d e för fel på mig. Jag e arg jämt. kan inte sova. Är trött. Har en diffust ökad behov av att knuffa gamla tanter från bussen och sen skratta hysteriskt åt d..

Jag får ont i hjärtat och blir alldelles kallsvettig när jag hör Lena Ph's senaste... Jag e orolig..vad tror du jag har?!" (Dr. skakar på huvudet och rynkar bekymrat på pannan utför rutin-undersökningar och tar med patienten åt sidan till den avskilda platsen..dit man tar med folk för att lämna diverse dåliga nyheter)....

Doktor: "Jag tror bestämt du lider av den inhemska idiopatiska kronisk sarkasm-syndromet och tyvärr finns ännu inget botemedel mot det..men vi kan lindra symtomen"

(ger lite anti-sarkasmika) och säger: "detta bör du ta 2 ggr per dag".

Patienten: "tack dr. Löwe "

(tystnad)

Tack.

Vadå? Jag e inte bitter...näj jag e inte d..
Jag lovar (I promisedeli-dodeli)
Jag är ju lycklig,..eller nä..eller jo.. eller njo..(njo?)

Realist..

cynisk..

kroniskt sarkastisk.

obotlig icke-romantiker..

Kärt barn har många namn...

På fikapausen på jobbet en normal dag och under normala omständigheter:
Person x- "Jag hörde att syrran din skaffat sig en karl."
Person x2- "Jo..det var väl på tiden. Hon har barn och karl har hon ju skaffat sig nu. Nu fattas bara volvon, villan och hunden."
Person x - " Jag har iallafall en karl..så jag får väl skynda mig på å skaffa mig allt d med så jag kan bocka av det och sen har man d gjort liksom....överstökat."

Que?- tänkte jag (när jag gäspat färdigt efter den där tråkiga konversationen som man önskade aldrig ägt rum.)..typiskt kvinnor att känna att man inte duger som man är utan att man måste eftersträva det samhället så manipulativt hjärntvättar oss med. Oh, Society you sneaky bitch.
Man placeras liksom i olika fack. Är man typ +30 och inte har barn eller nån karl så e d plötsligt synd om en. Och då ska man börja tvivla på sig själv och bli uppmanad av sina störda gifta vänner att våga chansa och faktiskt gå på den där dejten med den där killen som jo, råkade synas på efterlyst (ja men han är ju tillgänglig och söt). Här tar man vemsomhelst för å bli lycklig. (ja..lycklig och so dead..!) but who cares right?...så länge man har den där någon..som får ens hjärta att ticka..

tick
tick
tick..

Coffeé

smokes +

cookies =

Vem fan behöver kärlek?

You´re just to good to be true..can´t take my (blue) eyes off of you..?

Vi har blåa ögon för varandra?..Jag läste nyligen om en artikel..eller ska man säga undersökning om hur personer med blåa ögon dras till varandra. Blåögda män väljer blåögda partners.

Så vadå..inte nog med att kärleken inte är blind..ska den nu vara blåögd också?..Que?! Här gick man runt och trodde att personlighet..personkemi..osv. spelade roll.. Men nä. Så länge människan har blåa ögon så funkar det väl.. En annan sak är väl det här med otroheten...om barnet får samma färg som en själv..kan man vara säker på att det är ens eget. Blåögda män om väljer blåögda kvinnor för att vara säker på att ungarna är deras. ööh..undrar om de hört talas om DNA-test kanske? vi lever inte på 1800-talet.Men hursomhelt....

Vem fan bryr sig egentligen?

Varför skrev jag om detta för?

Weird...

Hade väl egentligen tänkt att förrsöka skriva något fyndigt här. Men det kan ni ju glömma. Alldeles för less för sånt. Sönder pluggad. Eller bara lite ångest. Är väl som vanligt då med andra ord.

Suck.

/Julia